H.Woxneryd

Vad gör man när man vaknar på morgonen med hjärtklappningar, tårar i ögonen, ett stressat humör som aldrig verkar släppa taget om en.

Hela dagen går man och funderar, tänker sina djupa tankar på vad man ska göra med dagen, varje gång slutar den på samma sätt, samma täcke åh samma kudde.

Tanken som stör en mest av allt, är tanken om att de kunde kanske gått ett annat håll om man "bara", bara hade valt en annan väg, flyttat när dom bad en, gjort skolan i ett annat land, vad som helst som kanske skulle kunnat ha ändrat gången av just den vägen man valde att gå.

Att bara få träffas en sista gång, en sista kram, en sista gång få säga att jag älskar dig, enbart slutet av min värld kan ta mig dit, jag vill inte sluta leva men livet vill inte ge mig en kram.

Hur lyckas man att ta det steget, mot en bättre tid, en tid utan alla tårar åh känslor om att det inte kommer att vara något bättre än så här, hur hindrar man sig själv från att bli en av dom som bara sitter hemma, tycker synd om sig själva, dom som inte tycker om någon och inte vill vara med någon alls.

Den dagen man kan le, utan att veta att man bara ler, för att den man ser på önskade att man log.

Önskan att du inte ligger där så många andra ligger, gör att tårarna börjar än en gång att rinna längs kinden, vetskapen av att du är där och inte här gör det svårt att andas, gå och prata.

Att förlora något så underbart som sin Mor, går ej att förklara i känslor, men ändå känner man det själv.

"In the feeling of madness, insanity and fear, is were we will find, who we really are"